I torsdag vaknade jag med en ganska öm hals och en redig whiskyröst. Efter en dag på kontoret och sedan sex timmar i bilen hem från Hamburg med en väldigt trevlig kollega var halsen inte piggare. Lägg sedan till en midsommarafton med musik, skratt, massor av prat och lite alkohol så landar vi i en röst som är obefintlig. Sedan ungefär lunchtid idag har jag stängt av rösten helt och hållet och är beroende av andra sätt att kommunicera. Jag är så sjukt glad för att jag kan använda åtminstone lite teckenspråk. Barnen och maken är de enda mottagarna, övriga personer får jag kommunicera med via tolk eller med papperochpennametoden.
Efter bara en halv dag märker jag att jag drar mig undan, jag sitter tillsammans med de andra men jag deltar inte. Jag kan inte; jag hör men kan inte förmedla mig.
Jag upplever Henrys verklighet men tvärt emot. Utan hjälpmedel kan han förmedla sig genom tal men han kan inte höra det. Han har mottagare men kan själv inte ta emot informationen.
Utan teckenspråket hade jag varit än mer isolerad och utanför än vad jag är nu. Jag hade fått förlita mig helt på papperochpennametoden.
Utan teckenspråk hade det här även varit Henrys verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar