Fem små apor

Vi ligger i stora sängen och myser tillsammans, alla fyra. Det är läggdags och tystnad råder, folk börjar dåsa till lite (och med folk menar jag föräldrarna i hushållet) när vi plösligt hör detta:

Apa apa oppa nänen lamla ne mamma doto doto ajabaja ont uuuvet

Japp, en alldeles egen Henryvariant av klassikern "fem små apor hoppade i sängen, en ramla ner och slog sitt lilla huvud. Mamma ringde doktorn och doktorn svara, inga små apor i sängen får vara"

Tidigare under kvällen har storasyster berättat vad en hypotes är för något, mamma, vet du vad en hypotes är? Det är när man tror att en clementin sjunker i ett glas vatten och russinen inte sjunker och sen testar man det. Sen fick vi äta russinen".

Och jag tänker att jag har två stora barn som lär sig massor varje dag. Och jag är tacksam över att mina barn lär och utvecklas. Att de kan lära och att de vill lära. Och jag hoppas att det alltid kommer att hålla i sig, att de alltid kommer att vilja lära, att nyfikenheten driver dem framåt.


 

Bilar som ramlar

Igår hade vi besök av finaste vännen och medföljande bäbis, och Henry passade givetvis på att stajla. Det är inte ofta tvååringar har en chans att glänsa men i en bebis ögon är Henry kung, ögon stora som tefat och entusiastiskt rumphopp visade att här fanns en villig och mycket intresserad publik. Efter lite showande, inklusive fåtöljhopp, satte sonen sig ner i fåtöljen och började berätta om hur bilarna hoppade i sängen, ramlade ner och slog sig på huvudet. Bå (blå) bila hoppa sännen lamla ajajaj ont huuuvet. Samtidigt som berättandet skedde tecknade han blå bil ramla ont huvudet. Samma historia berättades om och om igen under ungefär tio minuter, sedan lite mer fåtöljhopp och vidare in i andra lekar.

Det är en absolut fröjd att se min älskade stora lille son att berätta med sådan glädje och inlevelse, han pratar och tecknar om vartandra och jag blir mer och mer övertygad att vi gjort helt rätt som valt alla tre språken åt honom. Vi ger honom en gåva och vad han sedan väljer att göra med den gåvan är hans val. Kanske vill han inte teckna alls, kanske vill han. Kanske kommer han att teckna i vissa situationer och prata i andra. Kanske kommer det att vara pinsamt att prata engelska eller teckenspråk när kompisarna är i hans närhet. Kanske kommer det vara helt naturligt att alla kompisarna blandar språken. Hur det än blir är jag evigt tacksam att vi inte lyssnade på människor som i början uttryckte skepsis inför våra språkval, som tyckte det var väl ambitiöst att vi ville satsa på tre språk. Att vi inte lyssnade på de (få) människor som ifrågasatte nyttan av teckenspråk.

Att vi valt den väg vi tror är rätt.

Words

Stötte på en liten kortfilm med Harvard Russell (som jag råkar gilla skarpt) som handlar om kommunikationen mellan två människor med olika språk.

Är också grymt svag för teckentolkade låtar, kan extremt få ASL-tecken (American Sign Language) men det spelar mindre roll.

Får väl bjuda på en låt till, den här gången på svenskt teckenspråk. Låten är på engelska fast översättningen blir på svenskt tsp.

Teckenlek

Jag tecknar ÄTA följt av diverse olika ord.

Henry översätter det jag tecknar.

Vid vissa kombinationer tittar han lite konstigt på mig. Äta morfars traktor säger han och småfnittrar lite. Näe äta moppa taktor kommer han fram till.

Vi går igenom glass, godis, välling, fisk, traktor, bil, spindel, fluga, uggla, åsna, häst, hund och katt. Sedan är leken tråkig, han stolpar iväg för att dra storasyster håret och får därmed igång konflikt nummer femtielva.

Sjung inte mamma!

Henry sa nej tack till sina apparater under gårdagens gåsamiddag med vännerna, han har varit lite avvaktande gällande hörapparaten i ett par dagar men tyckt CI't varit helt ok, men under kvällens tjo och tjim åkte även CI't av. Helt förståeligt med tanke på pratande vuxna och högljudda barn och fantastiskt skönt att kunna teckna till honom.

Tidigare har jag alltid pratat och tecknat samtidigt (funkar eftersom min kunskapsnivå är så låg än så länge, ingen komplicerad grammatik att ta hänsyn till) men igår testade jag att bara teckna. Behöver inte fundera på om Henry förstår vad jag säger eftersom han översatte varje mening jag tecknade till tal! Bra att veta.

Även idag ratades både hörapparat och CI så vi fortsatte att teckna, känns inte som någon större idé att tvinga honom ha sina hörapparater när han så tydligt inte vill. Det hade kanske varit en sak om han ofta inte vill ha dem men eftersom det är så sällan han säger nejtack får han bestämma själv. Vi vill att han ska känna sig trygg med att inte alltid höra, det ska inte vara läskigt eller skrämmande att gå utan förstärkning lite då och då. Vet inte om vi resonerar "korrekt" men det känns iallafall som att det kan vara rätt för honom och för oss.

Vid frukostbordet idag bestämmde jag mig för att teckna bä bä vita lamm, en sång Henry känner till väl. Mamma, inte sjunga! Näää! Ajja bajja mamma. Regeln "inte sjunga vid matbordet" gäller tydligen även vid teckensång!

Hmmm....det kanske skulle bli en bok av det här....?

För mitt allra högsta nöjes skull har jag börjat att redigera mina texter till någon slags bok. Jag har funderat på att konvertera bloggen till bokform för att vi som familj ska kunna ha ett varaktigt minne av Henrys första år och den resa hela vår familj befunnit oss på sedan i januari 2012.

Nu kommer min fråga till er, tror ni att det kan finnas ett allmänintresse av den typ av bloggbok detta skulle bli? Visst är det ett smalt område jag rör mig inom men kanske kan det finnas en eller annan som skulle ha behållning av en bok.

Kom gärna med synpunkter och konstruktiv kritik!

Och så tar vi det på engelska

Henry hade tröttnat lite på att vara filmstjärna när vi kom till den engelska delen av inspelningen. Så, här bjuds på lite snack och lite mer gnäll. Gnället otextat men snacket textat.

Henry pratar svenska

För ett par månader sedan satt Henry och jag och pratade lite. Det hela slutade med en liten textad filmsnutt på svenska och en på engelska.

Vi börjar med den svenska versionen eftersom jag inte är klar med textningen på den engelska. Och ja, det är alltid lika vidrigt att lyssna på sin egen röst...

Sagostund

Barnens kvällsrutin ser alltid nästan likadan ut; är vi hemma så är det välling eller varm mjölk som gäller. I vår säng, läsandes en bok. Sedan tandborstning, godnattpussande och jag älskar dig, på alla tre språken. Oftast är det jag som läser, mest för att jag älskar högläsning, men ibland läser även maken.


Den senaste månaden har även Henry bett om sagoläsning, för det mesta väljer vi en av storasysters böcker och nästan alltid ligger han kvar och lyssnar genom hela sagan. Trots att de kanske är lite väl avancerade ligger han där tillsammans med oss och lyssnar. Kvällens saga valdes mest för honom men storasyster har fortfarande behållning av den.

The very hungry caterpillar av Eric Carle är en klassisk barnbok från 1969 och båda barnen har älskat den från första läsningen. Idag läste maken med mycket inlevelse och i slutet av boken där larven blir till en fjäril både tecknade och sa barnen butterfly, i Henrys fall lite mer åt buufaj-hållet. Sedan sjöng storasyster en sång om en fjäril som lägger ett ägg som blir till en larv med många ben som blir till en puppa som blir till en fjäril som lägger ett ägg. Samtidigt som serenaden pågick såg jag att Henry plockade upp boken, bläddrade lite och började läsa. One two fee apple. Nomnomnom. one two fee apple. Nomnomnom. One pupkim. One icekim. One såsa. Buufaj. Pupkim betyder pumpkin, ordet använde han istället för watermelon. Icekim är icecream och såsa är sausage.

Grymt imponerade föräldrar låg där i sängen med löjliga små leenden på läpparna. Det är ganska häftigt när ens lille tvååring "läser" bok!

The very hungry caterpillar
In the light of the moon a little egg lay on a leaf. One Sunday morning the warm sun came up and - pop! out of the egg came a tiny and very hungry caterpillar. He started to look for some food. On Monday he ate through one apple. But he was still hungry. On Tuesday he ate through two pears. But he was still hungry. On Wednesday he ate through three plums. But he was still hungry. On Thursday he ate through four strawberries. But he was still hungry. On Friday he ate through five oranges. But he was still hungry. On Saturday he ate through one piece of chocolate cake, one ice-cream cone, one slice of Swiss cheese, one slice of salami, one lollipop, one piece of cherry pie, one sausage, one cupcake and one watermelon. That night he had a stomach ache! The next day was Sunday again. The caterpillar ate through one nice green leaf, and after that he felt much better. Now he wasn't hungry anymore and he wasn't a little caterpillar any more. He was a big, fat caterpillar! He built a small house, called a cocoon, around himself. He stayed inside for more than two weeks. Then he nibbled a hole in the cocoon, pushed his way out and....he was a beautiful butterfly! - Eric Carle

Vårdbidrag, del femtitolv

För en vecka sedan skickade jag iväg skrivelsen till kammarrätten angående Henrys vårdbidrag. Nu ska kammarrätten ta ställning till om ärendet är av tillräckligt intresse för dem att ta upp. 

Olidligt spännande...

Må väntan börja!

Två år idag!

Grattis på födelsedagen min allra finaste och bästa Henry!

Du är den del av pusslet som gjorde vår familj komplett, din livsglädje och din optimism är medryckande och gör mig så oändligt glad. Ditt porlande skratt skapar ett likadant i mig, ditt skratt får mitt hjärta att svämma över av glädje och kärlek.

Jag älskar dig.

Födelsedag

Henry och jag körde frukost efter övriga familjen idag. Han satt och tuggade på sin smörgås i godan ro när han helt plötsligt började teckenbabbla. Mycket medvetna rörelser sattes ihop till olika sekvenser och han berättade verkligen något. Jag tecknade till honom att imorgon är det H-Ys födelsedag (H-Y är Henrys persontecken), han apade efter och snabbt som blixten halade jag fram mobilen för att filma det hela.

Jag filmade med en hand och tecknade med den andra; Hej H-Y. Imorgon H-Ys födelsedag. Fest! 

Ungen upprepade vartenda tecken, följt av ett lyckligt asgarv!

TUFF - sista dagen

Jag är definitivt inte riktigt redo att åka hem och behöva fokusera på det vanliga livet igen. Att befinna sig här, på en plats där alla har liknande upplevelser och erfarenheter, där önskan att kunna kommunicera med sina barn på mer än ett sätt är gemensam, är skönt. Det är skönt att vara tillsammans med människor som förstår och kan relatera till samma saker. Trots att vi alla befinner oss i olika faser av livet har vi mycket gemensamt och det är skönt att få träffas, umgås och byta erfarenheter.

Vi har nu använt två av våra tio tuff-veckor och jag börjar redan mentalt stressa lite över att våra timmar snart är slut. 240 timmar är ALLDELES för lite för att kunna lära ett helt nytt språk, hur ska jag kunna lära mig tillräckligt för att "säkra vardagskommunikationen" på bara 10 veckor? Visst har jag hyfsat lätt för språk men att lära så mycket på så kort tid känns som en omöjlighet.

Tydligen är det väldigt få föräldrar som utnyttjar alla sina timmar och det är tal om att timmarna ska reduceras. Jag hoppas verkligen att det inte blir så, att de som faktiskt vill lära har möjligheten att göra så. Vi har valt att lära oss teckenspråk och därför vill vi verkligen få möjlighet att kunna lära oss. Många föräldrar väljer bort teckenspråk, av olika anledningar, men vi har valt en väg där vi vill kunna prata OCH teckna med vår son.

Jag hoppas innerligt att vi kommer att få chansen att göra så.