Hörselresans slut - början på en alldeles ny resa

Hur avslutar man egentligen en blogg?
Säger jag helt sonika att nu blir det inget mer?
Eller säger jag på återseende?

Henry har nu börjat i Silviaskolans förskoleklass tillsammans med fem andra sexåringar. Det blev till slut den där skolan som jag hade i åtanke när Henry inte ens fyllt ett. Taxiresor till trots.

Nu fyller han snart sex år. Han är lång som en åttaåring. Cyklar som en galning nerför branta backen i Trysil. Pratar med mormor i telefon. Säger va sa du? stup i kvarten. Växlar obehindrat mellan svenska och engelska. Utbryter högljutt jag hör inte! när jag tecknar till honom utan röst, hojtar sedan okej! när jag tecknar till honom att doggy (snuttefilten) ligger på golvet i ditt rum, bakom dörren. Utbrister jag vill ha min CIochhörapparat! så fort paddan kommer fram. Kopplar själv över till slingan när vi tittar på tv. Han kramas och gosar och pussas och bråkar med storasyster. Svarar vetinteliteavvarje på frågan vad gjorde ni i skolan idag? Leker med bästa kompisen snett över gatan. Har börjat träna taekwondo och går på simskola. Använder tolk ibland. Oftast inte.

Är oändligt oändligt älskad. 

Jag säger inte hejdå. Jag säger på återseende. Kanske inte här men någon annanstans. Ett varmt och stort tack för att ni läst mina tankar och funderingar. 

/Emma

Redan?!

Henrys skolstart närmar sig med stormsteg. Tänk att den där lilla (fast ändå ganska stora) saken vi fick med oss hem från BB börjar förskoleklass till hösten. Tänk vilken resa han skickat oss på, vad vi lärt oss och vad vi lär oss. Människor vi mött. Förstående människor, kunniga människor, mindre förstående människor, mindre kunniga människor. Människor som vill förstå, andra som inte är lika villiga.

Under hösten har jag brottats med mina demoner. Är det verkligen försvarbart att skicka iväg Henry på de skånska vägarna? Är det rätt mot honom? Hade det kanske funkat att ha honom i hemmaskolan? Massor och åter massor av frågor och inga egentliga svar.

Kognitivt förstår jag att vi gör ett rätt val utifrån Henrys dagsläge. Han får pedagoger med massor av erfarenhet och kunskap. Han får världens möjlighet att verkligen lära sig massor, att kunna koncentrera sig på att lära och inte bara höra. Han får vänner att identifiera sig med. Han blir inte ensam om att vara lite annorlunda. Alla är annorlunda och därför vanliga. Han kommer att få en möjlighet att bli trygg i vem han är och vad han behöver. Han får lära sig teckenspråk.

Men. Fan. Vad. Långt. Det. Är. Till. Hässleholm!

Häromdagen var vi på besök på skolan tillsammans med Henry. Efter 30 sekunders blyghet satte han igång att leka med alla spännande saker.

Efter en och en halv timma var besöket slut. Henrys slutsats: här vill jag gå!