Vårdbidrag - igen...

För drygt tre veckor sedan damp det ned ett brev från Kammarrätten i Göteborg. Jag blir alltid lika nervös när det ligger kuvert med loggor liknande den från kammarrätten i brevlådan. Ibland innhåller kuverten goda nyheter, ibland mindre goda. Just detta kuvert innehöll mindre goda nyheter; kammarrätten har beviljat försäkringskassan prövningstillstånd.

En snabb re-cap:

• Jag ansökte om fullt vårdbidrag - försäkringskassan sa nej, du får ett lägre vårdbidrag (Detta ungefär två veckor efter det att jag fått rätt mot försäkringskassan, efter två år i olika rättsliga instanser, gällande det gamla vårdbidraget.). 
• Jag överklagade till förvaltningsrätten - de höll med mig och sa att försäkringskassan skulle ge mig fullt vårdbidrag. 
• Försäkringskassan tyckte det var en dålig idé så de ansökte om prövningstillstånd hos kammarrätten - kammarrätten beviljade detta prövningstillstånd. 

Nu har jag iallafall knåpat ihop ytterligare ett yttrande och det är åter igen upp till rätten att avgöra vem som har rätt - försäkringskassan eller jag.

Den oändliga väntan inleds igen och vem vet, om ett halvår vet vi kanske hur det gick.

En spricka i hjärtat, att arkivera med dem andra

Jag går hand i hand med min lille pojke. Vi pratar om allt och inget. Ser du cykeln som står där vid trädet? säger jag och min lille pojke svarar den har nog stått där länge, den är alldeles rostig mamma. Viss är det tokigt!? Jaa, säger jag, den är nog ganska gammal.

Vi går vidare. När vi kommer till den grusbelagda triangeln med alla träden utbrister min lille pojke att Här måste jag springa slalom mellan träden. Det tycker jag är jättekul! 

Dagen går, vi bygger järnvägar i hela sovummet och pratar om hur vi ska bygga. Om tågen får plats under bron vi just byggt. Hur vi ska skapa svängen vi vill göra.

Jag kör min lille pojke till ett kalas.

I en gymnastiksal.

Massor av barn.

Två timmar senare hämtar jag honom. Det var inget roligt kalas mamma. Barnen var jättehögljudda och stimmiga. Jag tyckte inte om det mamma.

Mitt hjärta spricker. En liten spricka som lägger sig jämte de andra små sprickorna som finns där. Instinkten som säger SKYDDA DITT BARN kickar in med full styrka och jag vill skydda honom från hela världen. Jag vill ljudsanera hela världen. Jag vill att han ska vara med på SINA villkor, där alla tar hänsyn och tänker sig för. Han älskar ljud, att prata och sjunga. Allt jag vill är att han kan får göra detta utan att mötas av en kaotisk kakofoni. Detta kommer aldrig att hända.

Henry är som alla andra barn. Och samtidigt inte alls.