Reseblogg

För släkt och vänner och annat löst folk som av någon anledning är intresserade kommer jag att skriva en reseblogg. Vi kommer att vara på platser med begränsad uppkoppling så inläggen kommer med ojämna intervaller.

See ya Down Under!

Hörselresan Gone Walkabout

Packning

Snart beger vi oss ut på en liten resa och de mentala packningslistorna börjar ta form. Förutom kläder och att komma ihåg att packa ned barnen behöver vi även få med oss:

- batteriladdare till CI't, inklusive både usb-kabel samt vanlig strömkabel
- knappcellsbatterier till CI't
- batterier till hörapparaten
- elektrisk torklåda till CI och hörapparat
- diverse reservdelar till CI't (spole, sladdar, öronkrok)
- extraslang till hörapparaten
- extra insats till hörapparat
- extra CI-stöd
- CI-kådis för vattenbad (om herrn önskar höra - det varierar lite)
- senilsnöre
- internationellt CI-bärarkort med info om typ av implantat (utifall något skulle hända)

Egen väska till hörattiraljer - check!

På repeat

Har bestämt för mig att jag tagit upp det här ämnet massor av gånger tidigare så med risk för att upprepa mig själv in absurdum, här kommer det igen.

Babytecken för hörande bebisar är superpoppis. Bebisarna kan, långt innan de har finmotoriken till att forma ord, få fram att de vill ha vatten, äta mat, titta lampan eller vad de nu lärt sig. De kan kommunicera.

Teckenspråk för döva eller hörselskadade barn med CI/hörapparat är ett big no-no. Många föräldrar väljer bort teckenspråket eftersom många inom läkarkåren och andra professionella inom hörselhabiliteringen hela tiden trycker på att talet är otroligt viktigt. Föräldrar får veta att teckenspråket stör talinlärningen, att det visuella stör det auditiva. Teckna inte, det kan skada ditt barns språkutveckling!

Det är klart att man som nybliven hörselförälder lyssnar på proffsen, säger de att något är skadligt är det väl så. Och handen på hjärtat, det är lättare som hörande förälder att INTE lära teckenspråk. Det krävs tid och hårt arbete för att försöka banka in ett nytt språk i en oftast redan överfylld hjärna. Det ÄR inte lätt.

Argumenten för att skippa teckenspråk går ganska ofta på linjen "alla barn är olika och det måste vara ett individuellt perspektiv" Ja, det är klart att alla barn är olika, Men, att besluta om ett CI och sedan vänta och se hur det går med talutecklingen känns ganska riskabelt i min värld. För väldigt många barn fungerar det fantastiskt bra med CI men för de barn som inte får samma nytta av CI't, hur går det för dem? Ska de kämpa i flera år, misslyckas och sedan ligga mil efter sina jämnåriga vad gäller språkutveckling, kanske missa de där otroligt viktiga första åren innan hjärnans plasticitet minskas, och därmed få en mycket sämre (och svårare) språkinlärning?

Jag hör om barn vars CI inte givit det resultat som önskats och som står där, utan ett fungerande språk. Hur kommer det att gå för dem? Hur kommer det att gå för Owen i Australien? För barnet som väljer bort sitt CI eftersom hen inte gillar ljud men inte heller fått teckenspråk från första början? Hur ser deras framtid ut?

Vår familj är långt ifrån teckenspråkig, vi är inte ens i närheten. Henry väljer att prata, alltid. Jag tror inte att vi någonsin kommer att få ett fullvärdigt teckenspråk. Skulle Henry en dag komma till oss och säga att han inte vill ha sitt CI får vi acceptera hans beslut och lägga in en överväxel eller två för att kunna kommunciera på ett bra sätt med honom.

Vi ger dock honom, och oss, en grund att stå på. Att bygga vidare på. Vi visar honom att teckenspråk också är ett språk att använda, att det är lika normalt att prata med händerna som det är att prata med rösten. Vi hoppas kunna göra val för honom där teckenspråket kommer att vara närvarande. Vi hoppas att kunna rusta honom inför framtiden.

Jag tror att de flesta föräldrar, döva som hörande, har en önskan om att kunna använda sitt modersmål i kommunikationen med sina barn. Det är klart jag vill kunna kommunicera med Henry på svenska (och ibland på engelska) och jag vill att han ska kunna kommunicera med mig. Jag skulle dock samtidigt inte våga lita blint på att tekniken är tillräcklig för honom och jag skulle inte våga riskera hans kommunikation genom att inte ha åtminstone en grund i teckenspråket.

Jag hade inte vågat vänta och se.

Hade du?

Morgonhumör

Lillebor vaknar. Storayster sitter redan i soffan och tittar på något barnprogram. Programmet faller INTE lillebror i smaken.

Med hög röst (utan hörapparat och CI åker volymen upp): Maaaaaaaaaammmmmmaaaaaa!!!!!!!! Jag vill välja tv! Zoë valde igår.

Jag tecknar att eftersom storasyster vaknade först fick hon faktist välja program först.

-Orättvist!!!

Vill du ha ditt CI tecknar jag.

Nä!!!! Jag vill inte lyssna på det där programmet!!!!

 

Trä(d)golv

-Snälla Henry, försök att inte skvätta vatten på golvet!

-Vad då, växer det upp ett träd då?!

Trä. Träd. Trä kommer från träd. Inte lätt det där med ord.

Om tvåspråkighet

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) har i dagarna publicerat en ny forskningssammanställning.

"Teckenspåk, talat och skrivet språk, en forskningssammanställning om tvåspråkighet" visar att små barn har nytta av teckenspråk i sin språkutveckling oavsett om barnen är hörande, hörselskadade eller döva.

Förvånad jag blir.

Not.

Inlevelseförmåga

Inom hörselsvängen talas det en hel del om mentaliseringsförmåga, eller Theory of Mind (engelska är alltid lite coolare. Known fact.). ToM handlar kortfattat om förmågan att kunna sätta sig in i andra människors situation. Denna förmåga är ofta inte lika välutvecklad hos barn med hörselnedsättning och det har givetvis att göra med att dessa barn oftast är svagare, talspråkligt, jämfört med hörande barn. Hur det ser ut för teckenspråkiga barn som har teckenspråk som modersmål vet jag inte men med tanke på att cirkus 90-95 procent av döva barn har hörande föräldrar bör liknande problem finnas bland dessa barn. De barn som får ett fullt språk från dag ett har helt enkelt bättre förutsättningar. Tänk döva barn till döva föräldrar och hörande barn till hörande föräldrar.

Vad vill jag åstadkomma med det här då?

Jo, jag ämnar skryta lite.

Häromdagen var Henry och jag i affären för att införskaffa fredagsmys. I den här familjen består fredagsmys av fish n chips (läs fiskpinnar och ungspommes) så det var det som inhandlades. På väg in i affären hälsade vi som vanligt på den romska kvinnan som allt som oftast sitter där, lite ögonkontakt och ett vänligt hej är enkelt att åstadkomma och betyder oftast mycket. Alla människor behöver bli sedda.

Eftermiddagen var kall och blåsig och snöig och kvinnan såg ut att frysa. När vi kommit in i affären vände Henry sig mot mig och konstaterade att vi behövde köpa lite varmt te och en smörgås till henne. På vägen ut stannade vi till och gav henne en rykande kopp te och en ostfralla. Enkelt för oss och tillfällig värme för henne.

Henrys mentaliseringsförmåga känns så välutvecklad den kan vara i en fyraåring, och det gör mig både glad och väldigt stolt. Han har empati för andra människor och han har förmågan att verbalisera denna empati.

Vi vill ge honom (och storasyster givetvis) en stark språklig grund att stå på. Ju större hans försprång är nu desto lättare hoppas vi att det ska bli för honom sen.

Vårt recept; massor av prat och förklaringar och beskrivningar tillsammans med så mycket teckenspråk som möjligt. Det funkar för oss!