En smak av dövblindhet

Hur är det egentligen att inte höra? Och samtidigt inte se?

Tobbe, och många med honom, lever med detta dagligen och alltid. Med ett synfält på cirka fem procent på ett öga och noll på det andra och med en allt mer dalande hörsel ska han tackla sin värld. En värld som ibland är förstående men oftast inte. En fysisk värld som är otillgänglig. En virituell som är mindre begränsad med rätt anpassningar. Med ledsagning och dövblindtolkar blir den fysiska världen mer tillgänglig, men bara vid de tillfällen ledsagaren eller tolken finns närvarande.

Lite fakta. Ungefär 80 procent av vår omgivning tolkar vi med hjälp av vår syn. 15 procent tar vi in genom hörseln. Resterande fem procent delar känsel, smak och lukt på. Fem procent. Det är inte mycket det…

Lite mer fakta. Dövblindhet är ett paraplybegrepp. Det finns de som är födda helt döva och helt blinda men dessa personer är extremt få. Det vanliga är en kombination av en hörselnedsättning och en synnedsättning: en del är födda döva och har fått en synnedsättning senare, andra är blinda men har en hörselnedsättning, åter andra har en hörselnedsättning och en synnedsättning. Det viktiga att komma ihåg när det gäller dövblindhet är att ett plus ett verkligen inte blir två. Ta bort 95 procent av dina sinnen och det är inte svårt att begripa vidden av det hela. Att sedan förstå är en helt annan sak.

Slut på fakta.

I söndags fick barnen och jag en litet smakprov på hur det kan vara att ha dövblindhet. (Jag skriver medvetet ”ha dövblindhet” och inte ”är dövblind”. Min uppfattning är att en människa inte är sin funktionsnedsättning. Henry är inte hörselskadad, han är inte sin hörselskada. Däremot har han en hörselskada, eller en hörselnedsättning, beroende på vilken term som känns lämplig.) För att utbilda och informera och visa, genom våra egna upplevelser, hade Tobbe fixat en vandring med titeln ”Utan syn, utan hörsel –en vandring genom sinnenas värld”. Vi deltagare parades ihop, två och två, med människor vi inte kände. Vi fick öronproppar, som jag kan tänka mig simulerar en lätt/måttlig hörselnedsättning, samt en ögonbindel. Genom denna gick det att skilja på ljus och mörker men inte mer än så. Vi ombads att inte prata under ledsagningen.

Under en timma ungefär bestod min värld av en hand.

Denna hand visade mig vägen. Svängde handen, svängde jag. Stannade handen, stannade jag. Handen visade mig vad som fanns att uppleva med känseln, med doftsinnet. Handen visade mig tallriken och muggen. Jag hittade min lussekatt men missade helt att det även låg en pepparkaka på tallriken.

Utan synen blir marken du går på så oändligt mycket mer påtaglig, förändringar i underlaget, rötter, kottar, uppförslut och nerförslut. Allt märker dina fötter. Ser du har din hjärna redan berättat för fötterna att ”nu kommer du trampa i sand, så här känns det”. Nu ska dina fötter förmedla det till din hjärna; ”oj, nu går du i sand. Vilken överraskning! Jasså, försvann marken framför din fot. Som det kan bli!” Hjärnan är rätt trög på att förmedla känselintryck jämfört med synintryck.

En hand. Min värld.

#Hörselsmart

För ett litet tag sedan fick jag frågan om jag hade lust att svara på vad hörselsmart är för mig. Vad betyder det för mig och hur är jag hörselsmart? För min del kan jag bara svara som förälder till ett barn med hörselskada.

Så här svarade jag:

 

Artikeln hittar du i Auris nr 6 2016 

När Henry får välja

Idag var det dags för simskola. Förra veckan fick vi ingen tolk, eller snarare, tolken ville inte vara med i vattnet och därför tackade vi nej. Henry fixar inte både simfröken i vattnet och tolk utanför poolen.

Inför dagens simmning berättade vi för Henry att det nog skulle komma en tolk. Henry och daddy kom fram till att CI-kådisen, aka Aqua+ skulle användas. Väl framme möttes de av tolken och Henry bestämde sig för att köra utan hjälpmedel och bara använda sig av tolken.

Det känns så himla bra att han själv kan välja. Han kan välja att höra. Han kan välja att inte höra. Förutsättningen för att kunna välja heter teckenspråkstolk.

De gånger han inte får tolk måste han också välja. Ska han använda sitt Aqua+ och "höra" men inte på samma sätt han är van vid eller ska han inte höra och inte vara delaktig på samma sätt? Inte ett lätt val för en nästanfemåring.

Finns tolk blir det där valet så mycket enklare.

Tur och retur Lund

Helt plötsligt var det dags för halvårsbesök på CI-teamet i Lund. Kallelsen damp ner i postlådan för några veckor sedan, visserligen kändes det som att vi var nere för bara någon månad sedan men det där CI-teamet brukar ha rätt bra koll.


Gårdagen bjöd på fantastiskt sommarväder med en något dimmig inledning. Vyn från Glumslövs backar ut över Landskrona och sundet var magisk, en tät dimma låg över marken så att endast toppen av vindmöllorna syntes. Som svävande propellrar i ett hav av vitt fluff flöt de runt.

Efter traditionsenlig frukost på restaurangkedjan vars namn tecknas på samma sätt som Skottland och whisky parkerade vi traditionsenligt i ena änden av Skånes Universitetssjukhus och traskade till den andra änden, där CI-teamet huserar. Traditionsenligt gick vi in för att anmäla oss i receptionen där vi brukar. Det visade sig att reception och ingång till audiologen hade flyttat. Traditionsenligt hade vi inte läst kallelsen ordentligt. Varför liksom? Vi vet ju var vi ska.

Hur som haver, efter att vi hittat den nya ingången, anmält oss i den nya receptionen och knatat upp för en trappa hamnade vi slutligen i samma gamla invanda väntrum. Henry konstaterade ännu en gång att det inte fanns en enda bil att uppbåda i detta väntrum. Tillslut fick han ta fia-med-knuffpjäserna och köra runt med dem. Tydligen inte lika bra som bilar med hjul.

Att gå på regelbundna besök på CI-teamet är lite som en lisa för själen. Personalen vet vem vi är, de stannar upp och byter ett ord eller två. Personer som inte träffat Henry på ett par besök konstaterar att "oj vad stor du blivit!" Vid besök hos logoped, tekniker och audionom känns det som att det finns all tid i värden att sitta och småprata kring allt som har med CI att göra. Hur det går för Henry. Att det är bra att det kommer fler konkurrenter in på CI-marknaden. Vad som händer med uppgraderingar av processorer. Vad vi tänker kring skola. Allt det där som rör hörsel och teknik och skolval och teckenspråk.

Kontentan av dagen blev iallafall ytterligare ett kvitto på att allt arbete vi lagt på Henrys språkliga kommunikation gett resultat. Hos logopeden testade vi hans engelska istället för svenskan, mest för att vi var nyfikna hur han ligger till i förhållande till normalhörande barn. Testet han gjorde (kan aldrig komma ihåg vad det heter. Personen har fyra bilder framför sig och ska peka ut rätt bild utifrån det ord som läses upp) visade att han ligger helt åldersadekvat i engelskan. Sjukt häftigt tycker åtminstone jag! Svenskan får han överallt: på förskolan, med kompisar, med sin syster och med mig. Engelskan får han från sin daddy och diverse engelsktalande vänner, från TV och film (vi har svenskaförbud på alla filmer förutom om kompisar som inte kan engelska också tittar) och böcker. En gnutta får han från mig eftersom hans daddy och jag bara pratar engelska med varandra. Ganska imponerande att med de förutsättningarna vara såpass duktig som han är.

Logopeden testade också hans förmåga att uppfatta och återge påhittade ord. De var ganska långa och ganska komplicerade och vansinnigt roliga. Han klarade galant av att återge vartenda ord, nästan helt perfekt. Det enda han missade lite på var ett ord som när logopeden sa det fick mig att halvt krevera.

Det känns som att Henry har riktigt goda förutsättningar inför sin framtida skolstart. Han ligger inte efter språkligt utan snarare tvärtom. Med den skola vi kommer att välja får han små klasser, teknik som fungerar, utbildad personal, teckenspråk och en massa andra bra saker.

Men attans vad långt det blir för honom att åka. Oh well, vuxenproblem antagligen.

Tack kommunen!

Det var länge sedan jag skrev nu. Livet lunkar på med jobb, förskola, skola och diverse aktiviteter. Däremellan ska livet hinnas med att levas, tid ska frigöras för att stanna upp, häret och nuet ska upplevas. På det hela taget tycker jag att vi lyckas bra. Vi har roligt, vi älskar varandra och vi utvecklas, alla på våra olika sätt. Storasyster har börjat ettan och inlett sin skolkarriär "på riktigt". Henry går sista året i förskolan innan hans allvar sätter igång. Vår vardag flyter på.

Så får förskolan besked gällande den ansökan de gjort om tilläggsbelopp. Detta tilläggsbelopp ska täcka upp så att ordinarie personal kan gå undan och jobba med Henrys talspråksutvecklig.

Beslut: Tilläggsbelopp för Henry P beviljas inte.

Motivering: Bla bla bla...Utredningen i ärendet visar att barnet inte har ett extraordinärt behov av stödåtgärder....bla bla bla.

 WTF!!!!

Sedan Henry har varit en liten bebis har vi jobbat stenhårt för att han ska kunna utveckla en bra språklig förmåga. Vi lär oss hur vi ska kommunicera med vårt barn. Vi lär oss strategier. Vi lär oss teckenspråk.

Vi har lyckat jäkligt bra än så länge! Vi har ett barn som inte bara pratar svenska men även engelska och en gnutta teckenspråk. Vi har ett barn som intresserar sig för språk och som älskar att kommunicera med andra människor.

Men. Bara för att vi har lyckats hittills innebär det inte att Henry faktiskt har behov av extrastöd. Det kommer han ha under en lång tid. Ju äldre han blir desto tydligare blir hans hörselskada, ju tydligare blir hans behov av extra hjälp.

Tydligen har dock vår kära kommun stor kunskap vad gäller hörselnedsättning och dess speciella problematik. Henry är ett så kallat "promillebarn". En till två barn per tusen föds med en hörselnedsättning och ännu färre med en grav sådan. Med andra ord är han inte så vanlig. Detta kan vi jämföra med att cirka en av tio invånare i det här landet beräknas ha en neuropsykiatrisk diagnos (adhd, inlärningsproblem etc). Min alldeles egna och privata tanke är att kommunen nog har bättre koll på npf-diagnoser, därmed bättre kunskap, därmed lättare att bevilja medel eftersom kommunen förstår konsekvenserna av en npf-diagnos.

Trött blir jag. Men samtidigt tryggare i vårt val av framtida skola. Vår hemkommun kan inte på något vis erbjuda något liknande Silviaskolan. Vår hemkommun kan erbjuda överfulla skolor, dålig ljus- och ljudmiljö och en ledning som inte förstår vad en hörselnedsättning innebär för individen.

Tack kommunen för att ni gör vårt val än lite lättare.

Filminspelning

För några månader sedan ringde min telefon (den ringer inte så ofta eftersom jag är en sms-människa. Varför prata med folk när det går lika bra att skriva?) Damen som ringde är kommunikationschef på HRF, Hörselskadades Riksförbund, och hon undrade om vi kunde tänka oss att låta Henry vara med en tidning förbundet skulle ge ut inför kongressen (som går av stapeln i Linköping just precis nu). Temat för årets kongress och de nästkommande fyra årens arbete är "Stark, synlig, hörselsmart"och HRF tyckte att Henry hade varit en passande person att ha med.

För vår del var det inte direkt något svårt val.

Resultatet blev detta.

Foto: Marie Walther

Några veckor senare ringde damen från HRF igen. Kunde vi tänka oss att låta Henry vara med i en kort film som skulle inleda hela kongressen?

Henry och jag flög upp en måndag kväll, bodde på hotell och fick äta glass i sängen (jag fick nöja mig med ett glas vin). Åt frukost med moster och kusinerna och spenderade sedan dagen efter på inspelning. Henry var extremt peppad och skulle bli filmstjärna. När vi kom till röstinspelningen framåt eftermiddagen var han inte längre lika intresserad av att delta. I slutet av filmningen fick han med sig alla deltagare i ett rungande "bajskorv", ungefär det roligaste som finns att säga när man är fyra år.

Idag fick vi alla se resultatet. 2 minuter och 39 sekunder. Jag som något partisk tycker att det är en jättefin liten film.

Henry satt i soffan med ett gigantiskt leende på läpparna. "Titta, där är Thomas" sa han så fort filmen började rulla.

Vårdbidrag - igen...

För drygt tre veckor sedan damp det ned ett brev från Kammarrätten i Göteborg. Jag blir alltid lika nervös när det ligger kuvert med loggor liknande den från kammarrätten i brevlådan. Ibland innhåller kuverten goda nyheter, ibland mindre goda. Just detta kuvert innehöll mindre goda nyheter; kammarrätten har beviljat försäkringskassan prövningstillstånd.

En snabb re-cap:

• Jag ansökte om fullt vårdbidrag - försäkringskassan sa nej, du får ett lägre vårdbidrag (Detta ungefär två veckor efter det att jag fått rätt mot försäkringskassan, efter två år i olika rättsliga instanser, gällande det gamla vårdbidraget.). 
• Jag överklagade till förvaltningsrätten - de höll med mig och sa att försäkringskassan skulle ge mig fullt vårdbidrag. 
• Försäkringskassan tyckte det var en dålig idé så de ansökte om prövningstillstånd hos kammarrätten - kammarrätten beviljade detta prövningstillstånd. 

Nu har jag iallafall knåpat ihop ytterligare ett yttrande och det är åter igen upp till rätten att avgöra vem som har rätt - försäkringskassan eller jag.

Den oändliga väntan inleds igen och vem vet, om ett halvår vet vi kanske hur det gick.

En spricka i hjärtat, att arkivera med dem andra

Jag går hand i hand med min lille pojke. Vi pratar om allt och inget. Ser du cykeln som står där vid trädet? säger jag och min lille pojke svarar den har nog stått där länge, den är alldeles rostig mamma. Viss är det tokigt!? Jaa, säger jag, den är nog ganska gammal.

Vi går vidare. När vi kommer till den grusbelagda triangeln med alla träden utbrister min lille pojke att Här måste jag springa slalom mellan träden. Det tycker jag är jättekul! 

Dagen går, vi bygger järnvägar i hela sovummet och pratar om hur vi ska bygga. Om tågen får plats under bron vi just byggt. Hur vi ska skapa svängen vi vill göra.

Jag kör min lille pojke till ett kalas.

I en gymnastiksal.

Massor av barn.

Två timmar senare hämtar jag honom. Det var inget roligt kalas mamma. Barnen var jättehögljudda och stimmiga. Jag tyckte inte om det mamma.

Mitt hjärta spricker. En liten spricka som lägger sig jämte de andra små sprickorna som finns där. Instinkten som säger SKYDDA DITT BARN kickar in med full styrka och jag vill skydda honom från hela världen. Jag vill ljudsanera hela världen. Jag vill att han ska vara med på SINA villkor, där alla tar hänsyn och tänker sig för. Han älskar ljud, att prata och sjunga. Allt jag vill är att han kan får göra detta utan att mötas av en kaotisk kakofoni. Detta kommer aldrig att hända.

Henry är som alla andra barn. Och samtidigt inte alls.

Ett oväsendets land

Jag har aldrig tidigare reflekterat över att Australien är högljutt.

Sen kom Henry och vi fick på oss våra hörselglasögon (fungerar lite som rosa glasögon/genusglasögon. När de väl sitter där är det svårt att plocka av dem) och jag kan konstatera att detta underbara land är oerhört högljutt.

Vi kan börja med naturen. Fåglarna kvittrar inte smågulligt på samma sätt som de gör hemma. Kookaburran skrattar galet, den australiensiska skatan (magpie) gurglar. Den större gultoftskakaduan (sulphur-crested cockatoo) skriker. De olika arterna tävlar med varandra och helst gör de det på morgonen. När jag vill sova.

Gräshopporna spelar, syrsorna spelar, cikadorna spelar. Grodorna kvackar. Geckoödlorna ropar.

Spindlarna och ormarna är tysta.

Sedan kommer vi till bilarna. Nästan alla kör runt med stora fyrhjulsdrivna monsterbilar; Land Rovers, Land Cruisers, Nissan Hilux, Ford Ranger osv osv. Eller så kör de runt i en sådan här, en v8 Holden Ute.  Eventuella pågående konversationer pausas när dessa bilar dånar förbi.

Nu till hemmen, taskig akustisk miljö med hårda väggar och oftast inte så mycket på väggarna. Heltäckningsmatta i vardagsrummet (bra) men hårda klinkergolv eller plastmattor eller trägolv i övriga rum. Inga blommor i fönsterna. Lägg till en luftkonditioneringsanläggning till detta, alternativt en generator i de hem som inte har el, eller som har solenergipaneler som inte riktigt täcker hela elbehovet.

Sist men inte minst har vi alla offentliga miljöer; cafeér, restauranger, shopping center, enskilda affärer. Extremt dålig akustisk miljö blandas med ljudet av dånande fläktar och luftkonditioneringsenheter. Noll ljuddämpning.

Samtidigt råder en ljuvligt underbar tystnad. Landsbygden, och den är stor, bjuder allt som oftast på en ljudmiljö helt fri från konstjorda ljud.

Underbart!

Glömda grejer kom fram

Paketet med Henrys batteriladdare och torklåda skickades från Sverige den 3 feb. När vi landade i Melbourne på fredagkvällen och började följa paketets resa började stressen. Beräknad leveranstid 12 feb, tre dagar efter det att vi hade tänkt lämna området dit paketet skulle skickas. Plan B sattes igång på lördag förmiddag, jag ringde runt till alla lokala apotek för att försöka få tag på CI-batterier. Ingen som helst lycka så tillslut beställde jag några kartor som ska levereras till lillayster i Queensland. Plan B innehöll ingen torklåda vilket skulle kunna bli besvärligt i tropiska och fuktiga Queensland.

Allt eftersom dagarna gått har vi följt det där paketets resa över jordklotet. Leveranstiden ändrades till den 11 feb, vilket inte heller hade hjälpt. Så fick vi igår ett meddelande från slutdestinationen - paketet har kommit. Leveranstiden fortfarande inte förändrad enligt språrningstjänsten.

Från Malmö via Köln, Philadelphia, Louisville, Honolulu, Botany och Melbourne kom paketet fram till Bairnsdale, dagen innan vi lämnar Victoria och kör till Queensland.

Phew!

Glömda grejer

I bilen på väg till Köpenhamn, i höjd med Malmö ungefär, inser jag att vi glömt laddningsstationen till Henrys CI-batteri OCH den elektriska torklådan....Fanskitpissochmög! Vad f-n gör vi nu? De uppladdningsbara batterierna är inget större problem, det är bara att köpa uppladdningsbara på plats. Däremot är torklådan himla bra att ha med tanke på att vi kommer att befinna oss i de fuktiga delarna av Australien.

Ska maken åka med tillbaka hem (vi fick skjuts av en god vän) och sedan ta buss och tåg tillbaka till Köpenhamn? Han kan vara tillbaka till midnatt ungefär så några timmars sömn blir det innan det är dags att bege oss till flygplatsen. Ja, så får vi göra. Det blir bra.

Nämen så kan ni inte göra, det funkar ju inte. Jag skickar det med UPS imorgon säger den underbara R. En snabb sökning visar att paketet skickas imorgon och kommer fram på fredag. Med andra ord samma dag som vi kommer till vår första destination, Bairnsdale.

Väl framme på hotellet går vi igenom hela packningen igen för att se om vi glömt något annat. Det har vi inte. Middag på den lokala bowlinghallen, fantastiskt goda (medium rare) hamburgare och en kall öl. Semesterna har officiellt börjat.

Reseblogg

För släkt och vänner och annat löst folk som av någon anledning är intresserade kommer jag att skriva en reseblogg. Vi kommer att vara på platser med begränsad uppkoppling så inläggen kommer med ojämna intervaller.

See ya Down Under!

Hörselresan Gone Walkabout

Packning

Snart beger vi oss ut på en liten resa och de mentala packningslistorna börjar ta form. Förutom kläder och att komma ihåg att packa ned barnen behöver vi även få med oss:

- batteriladdare till CI't, inklusive både usb-kabel samt vanlig strömkabel
- knappcellsbatterier till CI't
- batterier till hörapparaten
- elektrisk torklåda till CI och hörapparat
- diverse reservdelar till CI't (spole, sladdar, öronkrok)
- extraslang till hörapparaten
- extra insats till hörapparat
- extra CI-stöd
- CI-kådis för vattenbad (om herrn önskar höra - det varierar lite)
- senilsnöre
- internationellt CI-bärarkort med info om typ av implantat (utifall något skulle hända)

Egen väska till hörattiraljer - check!

På repeat

Har bestämt för mig att jag tagit upp det här ämnet massor av gånger tidigare så med risk för att upprepa mig själv in absurdum, här kommer det igen.

Babytecken för hörande bebisar är superpoppis. Bebisarna kan, långt innan de har finmotoriken till att forma ord, få fram att de vill ha vatten, äta mat, titta lampan eller vad de nu lärt sig. De kan kommunicera.

Teckenspråk för döva eller hörselskadade barn med CI/hörapparat är ett big no-no. Många föräldrar väljer bort teckenspråket eftersom många inom läkarkåren och andra professionella inom hörselhabiliteringen hela tiden trycker på att talet är otroligt viktigt. Föräldrar får veta att teckenspråket stör talinlärningen, att det visuella stör det auditiva. Teckna inte, det kan skada ditt barns språkutveckling!

Det är klart att man som nybliven hörselförälder lyssnar på proffsen, säger de att något är skadligt är det väl så. Och handen på hjärtat, det är lättare som hörande förälder att INTE lära teckenspråk. Det krävs tid och hårt arbete för att försöka banka in ett nytt språk i en oftast redan överfylld hjärna. Det ÄR inte lätt.

Argumenten för att skippa teckenspråk går ganska ofta på linjen "alla barn är olika och det måste vara ett individuellt perspektiv" Ja, det är klart att alla barn är olika, Men, att besluta om ett CI och sedan vänta och se hur det går med talutecklingen känns ganska riskabelt i min värld. För väldigt många barn fungerar det fantastiskt bra med CI men för de barn som inte får samma nytta av CI't, hur går det för dem? Ska de kämpa i flera år, misslyckas och sedan ligga mil efter sina jämnåriga vad gäller språkutveckling, kanske missa de där otroligt viktiga första åren innan hjärnans plasticitet minskas, och därmed få en mycket sämre (och svårare) språkinlärning?

Jag hör om barn vars CI inte givit det resultat som önskats och som står där, utan ett fungerande språk. Hur kommer det att gå för dem? Hur kommer det att gå för Owen i Australien? För barnet som väljer bort sitt CI eftersom hen inte gillar ljud men inte heller fått teckenspråk från första början? Hur ser deras framtid ut?

Vår familj är långt ifrån teckenspråkig, vi är inte ens i närheten. Henry väljer att prata, alltid. Jag tror inte att vi någonsin kommer att få ett fullvärdigt teckenspråk. Skulle Henry en dag komma till oss och säga att han inte vill ha sitt CI får vi acceptera hans beslut och lägga in en överväxel eller två för att kunna kommunciera på ett bra sätt med honom.

Vi ger dock honom, och oss, en grund att stå på. Att bygga vidare på. Vi visar honom att teckenspråk också är ett språk att använda, att det är lika normalt att prata med händerna som det är att prata med rösten. Vi hoppas kunna göra val för honom där teckenspråket kommer att vara närvarande. Vi hoppas att kunna rusta honom inför framtiden.

Jag tror att de flesta föräldrar, döva som hörande, har en önskan om att kunna använda sitt modersmål i kommunikationen med sina barn. Det är klart jag vill kunna kommunicera med Henry på svenska (och ibland på engelska) och jag vill att han ska kunna kommunicera med mig. Jag skulle dock samtidigt inte våga lita blint på att tekniken är tillräcklig för honom och jag skulle inte våga riskera hans kommunikation genom att inte ha åtminstone en grund i teckenspråket.

Jag hade inte vågat vänta och se.

Hade du?

Morgonhumör

Lillebor vaknar. Storayster sitter redan i soffan och tittar på något barnprogram. Programmet faller INTE lillebror i smaken.

Med hög röst (utan hörapparat och CI åker volymen upp): Maaaaaaaaaammmmmmaaaaaa!!!!!!!! Jag vill välja tv! Zoë valde igår.

Jag tecknar att eftersom storasyster vaknade först fick hon faktist välja program först.

-Orättvist!!!

Vill du ha ditt CI tecknar jag.

Nä!!!! Jag vill inte lyssna på det där programmet!!!!

 

Trä(d)golv

-Snälla Henry, försök att inte skvätta vatten på golvet!

-Vad då, växer det upp ett träd då?!

Trä. Träd. Trä kommer från träd. Inte lätt det där med ord.

Om tvåspråkighet

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) har i dagarna publicerat en ny forskningssammanställning.

"Teckenspåk, talat och skrivet språk, en forskningssammanställning om tvåspråkighet" visar att små barn har nytta av teckenspråk i sin språkutveckling oavsett om barnen är hörande, hörselskadade eller döva.

Förvånad jag blir.

Not.

Inlevelseförmåga

Inom hörselsvängen talas det en hel del om mentaliseringsförmåga, eller Theory of Mind (engelska är alltid lite coolare. Known fact.). ToM handlar kortfattat om förmågan att kunna sätta sig in i andra människors situation. Denna förmåga är ofta inte lika välutvecklad hos barn med hörselnedsättning och det har givetvis att göra med att dessa barn oftast är svagare, talspråkligt, jämfört med hörande barn. Hur det ser ut för teckenspråkiga barn som har teckenspråk som modersmål vet jag inte men med tanke på att cirkus 90-95 procent av döva barn har hörande föräldrar bör liknande problem finnas bland dessa barn. De barn som får ett fullt språk från dag ett har helt enkelt bättre förutsättningar. Tänk döva barn till döva föräldrar och hörande barn till hörande föräldrar.

Vad vill jag åstadkomma med det här då?

Jo, jag ämnar skryta lite.

Häromdagen var Henry och jag i affären för att införskaffa fredagsmys. I den här familjen består fredagsmys av fish n chips (läs fiskpinnar och ungspommes) så det var det som inhandlades. På väg in i affären hälsade vi som vanligt på den romska kvinnan som allt som oftast sitter där, lite ögonkontakt och ett vänligt hej är enkelt att åstadkomma och betyder oftast mycket. Alla människor behöver bli sedda.

Eftermiddagen var kall och blåsig och snöig och kvinnan såg ut att frysa. När vi kommit in i affären vände Henry sig mot mig och konstaterade att vi behövde köpa lite varmt te och en smörgås till henne. På vägen ut stannade vi till och gav henne en rykande kopp te och en ostfralla. Enkelt för oss och tillfällig värme för henne.

Henrys mentaliseringsförmåga känns så välutvecklad den kan vara i en fyraåring, och det gör mig både glad och väldigt stolt. Han har empati för andra människor och han har förmågan att verbalisera denna empati.

Vi vill ge honom (och storasyster givetvis) en stark språklig grund att stå på. Ju större hans försprång är nu desto lättare hoppas vi att det ska bli för honom sen.

Vårt recept; massor av prat och förklaringar och beskrivningar tillsammans med så mycket teckenspråk som möjligt. Det funkar för oss!