Det är länge sedan jag skrev här. Livet knallar på, precis som det ska. Behovet av att skriva finns inte på samma sätt längre samtidigt som jag absolut inte vill göra ett avslut. Att sluta skriva är jag inte redo för, bloggen betyder otroligt mycket för mig. Först och främst som ett fantastiskt sätt att bearbeta vad i grunden var en omvälvande upplevelse, men även som ett dokument för att minnas. Det tar inte lång tid för en händelse att blekna, en känsla att falna. Beslutet att börja skriva var ett av de bästa beslut jag fattat. Att skriva har hjälpt mig oerhört, har skänkt tröst och glädje till andra och kan förhoppningsvis även i framtiden hjälpa och stötta. Mina ord påverkar människor, mina ord sprider förhoppningsvis lite kunskap och skapar medvetenhet kring en funktionsnedsättning som kan resultera i så mycket utanförskap och ensamhet för den enskilda individen om hen inte ges möjlighet till kommunikation på hens egna villkor.
Genom kunskap, genom att lyssna på andras erfarenheter och upplevelser, genom min egen erfarenhet, genom makens erfarenhet, genom magkänsla ger vi Henry en stabil grund. Han vet att han hör annorlunda än andra, han vet vad hans hjälpmedel gör för honom, han vågar prata, han vågar teckna. Vårt jobb är att göra honom trygg i sig själv, i sin funktionsnedsättning. Genom att ställa krav på honom, genom att ha samma förväntningar på honom som på hans syster ska vi försöka forma en stark individ som vågar ta för sig, som vågar kräva det han behöver för att vara delaktig. Som är stolt över den han är. Som aldrig ber om ursäkt för att han inte hör. Som aldrig ber om ursäkt för att han är han.
Den här bloggen är en del av ett stort och komplext och svårt och roligt pussel. Ett pussel som är stimulerande, spännande, frustrerande, ledsamt och oerhört glädjande. Ett pussel som läggs av, och för, den enkla anledningen att Henry ska få vara Henry.
