Det är fortfarande två år tills Henry ska börja förskoleklass, hösten 2017 är det dags för honom att introduceras till skolans förtrollande värld. I och för sig började jag fundera på Henrys skolgång samma dag vi fick reda på hans hörselnedsättning så att vi har väntat i tre år innan ett första besök är väl ganska fantastiskt skulle jag vilja säga!
Vi har lite olika val vad gäller olika skolmöjligheter för Henrys del. Om vi delar upp det geografiskt har vi först och främst den lokala skolan, och det som så fint kallas för inkludering. Väljer vi det lokala alternativet får Henry nära till skolan och kompisar. Han får en skola som inte är optimal vad gäller ljud och ljus. Han får pedagoger som inte kan något om hörsel och vad det innebär för inlärning. Han får själv ett större ansvar för teknik och hjälpmedel. Han får inte teckenspråk. Vi får fajtas med skola.
Nästa geografiska steg är Helsingborg, i staden som ligger två min hemifrån finns en kommunal skola med ett så kallat hörselspår. Barnen med hörselnedsättning går i klasser med hörande barn. Lokalerna är ljudanpassade och teknik finns. Jag tror att det finns möjlighet till teckenspråk men är inte säker. Vi får antagligen fajtas men kanske inte lika mycket som på en helt oanpassad skola.
Nu får vi ta ett ordentligt geografiskt kliv till och hamnar i Hässleholm och den kommunala hörselskolan Silviaskolan med regionalt intag för Skåne, Blekinge och de södra delarna av Halland och Småland. Här får Henry perfekt anpassade lokaler, han får hörselpedagoger, han får kompisar att identifiera sig med. Han får teckenspråk på schemat från och med årskurs ett. Han får gå på fritids med hörande barn i nybyggda och anpassade lokaler. Han får äta lunch med hörande barn i en ljudsanerad matsal. Vi behöver inte bråka med skolan. MEN. Han får åka taxi till och från skolan. Han får 9 mil enkel väg och med diverse hämtningar på vägen säkert en restid på i runda slängar tre timmar varje dag.
På samma avstånd, men söderut, hamnar vi i Lund och den statliga specialskolan Östervång. Förutom det faktum att jag har extremt svårt för ordet specialskola innebär det en tioårig skolgång i en skola som drivs av Specialpedagogiska skolmyndigheten. Skolan är tvåspråkig, teckenspråk och svenska, och med två inriktningar. En med teckenspråk och skriven svenska och en med teckenspråk och talad svenska. Det känns inte riktigt som att Henry har behov för just Östervångskolan men vem vet om några år, kanske ser det helt annorlunda ut då.
Idag åkte maken och jag hela den tråkiga vägen till Hässleholm och Silviaskolan. Vi träffade den mycket sympatiske biträdande rektorn som berättade om skolan och visade oss runt. Det blev ett väldigt bra möte och han kunde svara på de frågor och betänkligheter vi haft. Efter det här besöket känns det ganska givet att det är där Henry ska inleda sin skolgång. Visst är det långt dit men väl där får Henry möjlighet att lära sig utifrån sina förutsättningar. Han behöver inte lägga massor av energi på att bara kunna höra utan fokus kan ligga på själva lärandet. Som biträdande rektorn så målande beskrev, här får han ett skrivbord som är rent från allt annat än det han behöver för att kunna lära, han behöver inte börja med att städa undan gamla mögliga kaffekoppar och färdigkladdade postit-lappar.
Jag förstår era tankar, men närheten till kompisar, hur ser ni på det?
SvaraRaderaSom lärare, i "vanlig" kommunal skola och en hörselskadad elev så kan jag tycka att vardagen är viktig för eleven. Att kunna leka efter skolan, spela i samma hockeylag osv. Jag har mycket kontakt med kommunens hörselpedagog och eleven har också teckentolk. Vi har ett bra klassrum med mycket ljudabsorbenter och det har fått med beröm godkänt av hörselpedagogen. Jag har ett nära samarbete med hörseltekniska avdelningen på sjukhuset så tekniken fungerar utmärkt.
Om jag var ni, skulle jag kolla vad den kommunala skolan har att erbjuda för Henry.
Lycka till och tack för en helt suverän blogg!
Kul att du gillar bloggen!
RaderaVi har tänkt mycket på kompissituationen, och kommer att tänka mycket på den innan vi fattar vårt slutgiltiga beslut. Väljer vi en skola lång hemifrån ställer det givetvis större krav på att vi som föräldrar ser till att han får ett sammanhang på hemmaplan, att han har bra fritidsaktiviteter där han får möjlighet att träffa kompisar. Tyvärr är de lokala kommunala skolorna inget alternativ, gigantiska klasser och väldigt dålig ljudmiljö. Vi kan med gott samvete inte ha Henry på dessa platser, var och hälsade på en av skolorna för ett litet tag sedan i samband med storasysters förskoleplacering och trots att det just då var få barn på plats hade Henry det väldigt svårt med ljudmiljön.
Vi har också haft dåliga upplevelser av ledningen på en av de skolor som skulle kunna vara aktuella, saker lovades som inte hölls, det tog extremt lång tid att få saker åtgärdade och det hela slutade tyvärr med att vi anmälde förskolechefen till kommunen då hen agerade extremt oprofessionellt vid ett antal tillfällen. Vill inte ha min hörande dotter i denna skola och absolut inte Henry.
/Emma
Spännande, bra att ni redan kollar upp möjligheterna nu. Jag pendlade också långt mellan Uppsala och Stockholm och det lär bli en vanesak. Men en sak kan vara bra att kolla upp att ert barn slipper åka ensam hela vägen. Det blir mycket roligare om det är flera som åker tillsammans. Hur stor är Silviaskolan nu? Jag har några kompisar därifrån som är 2-språkiga och är jätteduktiga på teckenspråk. Det blir säkert ett jättebra skolval.
SvaraRadera