Familjen är i Stockholm för en långweekend så igår passade jag på att träffa en facebookvän i verkliga livet. För mig att träffa en person jag bara pratat med online är stort, jag är inte alltid bekväm med att träffa människor jag inte känner, men det här var extra stort och lite extra läskigt. För första gången har jag haft ett verkligt möte på teckenspråk, helt utan tolk och utanför klassrummets trygga värld. (fast vi råkade faktiskt befinna oss i ett klassrum) Det hela gick ganska bra men det är frustrerande att inte kunna förmedla lika mycket som jag förstår. Fast, vad kan man begära efter tre veckors TUFF-studier?
Jag är så glad att jag tog mod till mig, att jag inte fegade ur och att jag fullföljde. Nu hoppas jag bara att vi kommer att träffas igen och att även barnen får träffas och leka.
Hej http://kasshorsel.wordpress.com, det var jättekul att träffas!
Jamen du jag förstår nog den där frustrationen. Jag kommer ihåg när jag var helt ny i "riktiga" teckenspråkets värld. Alla mina nya skolkamrater på högstadiet tecknade som om det brann i deras rumpor medan jag tecknade ord för ord, UTAN hjälpverb och med vissa "hemmasnickrande" tecken! Jag förstod knappt inte dem och nästan inte mig själv heller. Haha!
SvaraRaderaJamen om nåt år sitter vi där en sommarkväll på nån uteservering och babblar en massa. Då ska den där frustrationen ha minskat till kanske 15% Ska vi säga så? ;)
Jättetrevligt att träffa er också. Pi trevligt!