Fingerramsor

tummetott

slickepott

lånneman

gummiband

o

lillvippevira


Funkar lika bra som originalramsan!

AVT på upploppet

Henry och maken har under hela hösten gått på AVT varannan vecka och nu under vårterminen minskas det ner till en gång per vecka för att sedan fasas ut helt. Andra barn behöver få hjälp av vår fina specialpedagog och Henry gör framsteg på framsteg. 

Det känns lite läskigt och vemodigt att inte längre regelbundet hänga i hörselenhetens lokaler där på andra våningen i bankhuset mitt i Helsingborg. Vem ska nu hålla koll på att talutvecklingen går framåt? Visst kommer vi att ha kontakt med specialpedagogen genom förskolan och olika träffar men det blir nog inte på samma sätt. Henry kommer också att träffa logopedjonas i Lund en gång per halvår och skulle det behövas mer finns det logopeder knutna till både förskola och hörselenheten. Vi är med andra ord inte på något sätt övergivna.

Henry själv älskar sin specialpedagog och tycker att AVT är skojigt som bara den. I förra veckan var jag med på vårterminens första AVT och vilken glädjestund det är! Det är helt omöjligt att inte ryckas med, det sjungs och klappas och leks och efter en timma i det där rummet känns livet lite lättare och lite mer  skimrande.

Fönsterkommunikation

I söndags var det premiär för vårterminens simskola för båda barnen. Maken och jag brukar turas om att bada med Henry och det var min tur att sitta vid sidan av och vara åskådare. Båda barnen simmar samtidigt fast i olika bassänger separerade av en ljudisolerad glasvägg. Jag satt så att jag kunde titta på båda barnen samtidigt, på en väldans obekväm fönsterkarm något smalare än min rumpa...

I båda grupperna pratas mycket om "pinne groda glasstrut" vilket är en beskrivning på bentagen vid bröstsim, av någon anledning fick jag för mig att teckna ramsan till Henry genom glaset då han och maken låg och plaskövade. Möttes av ett stort leende och på Henrys läppar kunde jag avläsa att han upprepade exakt det jag tecknade. En stund senare hade han hittat en båt som han lekte med i vattnet, han la märke till mig och viftade runt lite med båten. Jag frågade honom om det var roligt att leka med båten och fick till svar ett brett leende och tecknet för båt.

Den känslan! Den är ganska så fantastisk! Att kunna kommunicera genom glasväggar, på avstånd, med någon på andra sidan ett fönster är häftigt och jag längtar till den dagen vi kan göra så mer eller mindre obehindrat.

Många barn med CI använder en speciell plastpåse som nyligen kommit ut på marknaden när de badar. CI's stoppas i påsen och fästs med en simmössa eller pannband eller liknande. Vi fick en drös från CI-teamet att testa men ännu känner vi inte att det är aktuellt. Henry hör på extremt nära avstånd och eftersom vi hela tiden är med i bassängen verkar han höra det vi säger till honom. När han står på kanten och ska hoppa i tecknar vi till honom och det fungerar utmärkt. Jag kan tänka mig att när det väl är dags för simskola "på riktigt" kan det vara ett bra verktyg. Kanske att använda tillsammans med tolk, kanske utan. Han får bestämma hur han vill göra. Jag kan däremot definitivt tänka mig att han kommer att få testa påsen till sommarens strandhäng, betydligt lättare att kunna ropa på honom vid lite avstånd än att hela tiden behöva vara honom i hasorna. Är dock inte helt säker på att Henry själv kommer att acceptera påsen vid örat, han är inte jätteförtjust i sitt senilsnöre han har på dagis när han är ute och leker och han gillade inte hållaren som håller CI't på plats runt örat (som vi testade istället för CI-stödet i örat. Ingen hit).

Teckenspråkskonversation

Igårkväll satte jag Henrys CI-batteri på laddning för att fem minuter senare lägga CI't i torkboxen, dra ut kontakten till batteriladdaren och sätta igång torkboxen....

Konstigt nog var batteriet inte laddat nu på morgonen (det andra batteriet är skickat till CI-teamet eftersom det råkat ut för en fallolycka) så medan batteriet laddat har vi kört en teckenspråksmorgon. Känslan av att teckna till Henry att vi ska göra bananpannkakor till frukost och få ett benanpannkaka! tillbaka är mäktigt! Att teckna Nu får du gå och tvätta munnen och händerna när frukosten var klar och få ett ljudligt tack maten tillbaka, följt av promenad till badrummet för tvätt känns fint.

Att återberätta en historia

Det var min stiga-upp-med-barn dag idag så när Henry vaknade vid halv åtta (och ja, jag är extremt medveten om lyxen i att få sova så länge) gick han och jag och hängde i soffan en stund. Efter lite välling och en eller två kramar tyckte unge herrn att det räckte med ömhetsbetygelser och stolpade iväg för att hitta på något kul.

Pojken i fråga gick in i badrummet, hämtade pallen och gick ut till köksbordet där han satte sig och började plocka frö efter frö från fågelmataren (som ställts där under natten då den tydligen bankat och dånat, enligt utsago från maken) för att sedan slänga dem på golvet medan han lyckligt babblade fånana mat unnina äta mat gott. Jag lät honom hållas en stund eftersom han verkade ha det ganska trevligt.

Tio timmar senare satt hela familjen och åt middag då Henry helt plötsligt började återberätta hela historen, hur han hade hämtat pallen, satt sig och plockat mat till fåglarna. Henny ämpa pannen birdies unnina äta mat och sedan gick han direkt in i ett skämt som han drar lite då och då; äta fikana, äta tatten hahaha. Henry och jag satt för några veckor sedan vid köksbordet och lekte att vi åt olika saker, jag tecknade äta och ett djur eller en sak och han översatte till svenska vad jag tecknat. Detta var tydligen galet roligt eftersom han kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum.

Det är en ynnest att vara så medveten om ens barns språkutveckling. Med storasyster var vi inte det eftersom språket för de flesta hörande barn bara kommer, det är inget som vi överhuvudtaget reflekterade över. Med Henry har vi en helt annan medvetenhet och därför tror jag att vi märker så mycket tydligare vad som händer, hur det händer och hur fantastiskt det är när det händer. Jag blir precis lika glad om han säger något på svenska, engelska eller teckenspråk. Språk, oavsett hur det förmedlas, är något häftig, något stort och mäktigt. Att inte bara ta det för givet utan faktiskt stanna upp och reflektera över vad som händer är oerhört givande. Det tackar jag för.

Nej av CI

Jobbade länge länge idag och kom hem först när det var läggdags för Henry. Jag möttes i dörren av en pyjamasklädd herre som just kastat ut blöjan på trappen (japp, trappförvaring av blöjor innan slutförvaring i gröna soptunnan) och som exalterat utbrast Mamma! Kata böjjan mamma! Hahahaha! Zoë Neas hus sova dä innan jag fick den bästa av bästa kramar med armarna tätt omkring min hals.

Vi satt en stund på soffan, tittade på På spåret och fick högsta pott på det ena resmålet innan det var dags för läggdags. Nej Henny sova! Nej av CI höpappaat. För första gången visade Henry med ord att han inte ville ta av sitt CI. Visst hade det mer att göra med att han inte vill sova än att han ville somna med sitt CI men att han verbaliserade det hela var häftigt. Efter lite sjungade och allmäna förhandlingar, inklusive en stund till på soffan, blev det så dags att sova. Utan CI.