Jag är en så kallad "besvärlig förälder". Jag är obekväm. Jag ställer krav. Jag har höga förväntningar. Jag ÄR besvärlig. Jag hatar det. Jag skyr konflikter och hatar att vara obekväm. Jag vill också skicka iväg mina barn till förskolan och fundera lite på vad de äter till lunch eller om utemiljön på gården är tråkig. Jag vill inte behöva tänka på efterklangstider eller utbilda personal i hur en bemöter barn med hörselnedsättning. Jag vill inte behöva fundera på vilka strategier Henry hittar för att klara ljudmiljön runtomkring honom. Jag vill inte behöva fundera på vilken förskola och vilken skola som kommer att fungera bäst.
Jag vet att jag måste. Det är mitt jobb som förälder.
Gråten sitter som en klump i halsen och hotar att tränga fram, tårarna väller upp och suddar konturerna på personer och saker i min omgivning men jag är stark jag gråter inte. Jag vet att det här inte bara beror på förskolan jag vet att andra saker händer i mitt liv och i min omvärld som påverkar men den sista droppen börjar närma sig. Jag vet också att nivån på bägaren kommer att sjunka tillbaka men tänker att det är helt okej om bägaren då och då skulle rinna över. Det är okej.
Hej
SvaraRaderaHalkade in på din blogg när jag sökte om CI.
Jag går en utbildning där jag kommer bli utbildad tolk och sitter just nu med ett arbete om just CI. Intressant att möta hur er verklighet ser ut.
Kämpa vidare! Lycka till
Lycka till med tolkutbildningen och jag hoppas att bloggen kanske kan hjälpa dig lite på vägen med ditt skolarbete. Om några veckor är det dags för hela familjen att inta en av folkhögskolorna för en veckas TUFF, ska bli kul!
Radera