Hur är det egentligen att inte höra? Och samtidigt inte se?
Tobbe, och många med honom, lever med detta dagligen och
alltid. Med ett synfält på cirka fem procent på ett öga och noll på det andra
och med en allt mer dalande hörsel ska han tackla sin värld. En värld som
ibland är förstående men oftast inte. En fysisk värld som är otillgänglig. En
virituell som är mindre begränsad med rätt anpassningar. Med ledsagning och
dövblindtolkar blir den fysiska världen mer tillgänglig, men bara vid de
tillfällen ledsagaren eller tolken finns närvarande.
Lite fakta. Ungefär 80 procent av vår omgivning tolkar vi
med hjälp av vår syn. 15 procent tar vi in genom hörseln. Resterande fem
procent delar känsel, smak och lukt på. Fem procent. Det är inte mycket det…
Lite mer fakta. Dövblindhet är ett paraplybegrepp. Det finns
de som är födda helt döva och helt blinda men dessa personer är extremt få. Det
vanliga är en kombination av en hörselnedsättning och en synnedsättning: en del
är födda döva och har fått en synnedsättning senare, andra är blinda men har en
hörselnedsättning, åter andra har en hörselnedsättning och en synnedsättning.
Det viktiga att komma ihåg när det gäller dövblindhet är att ett plus ett
verkligen inte blir två. Ta bort 95 procent av dina sinnen och det är inte svårt
att begripa vidden av det hela. Att sedan förstå är en helt annan sak.
Slut på fakta.
I söndags fick barnen och jag en litet smakprov på hur det
kan vara att ha dövblindhet. (Jag skriver medvetet ”ha dövblindhet” och inte ”är
dövblind”. Min uppfattning är att en människa inte är sin funktionsnedsättning.
Henry är inte hörselskadad, han är
inte sin hörselskada. Däremot har
han en hörselskada, eller en hörselnedsättning, beroende på vilken term som
känns lämplig.) För att utbilda och informera och visa, genom våra egna
upplevelser, hade Tobbe fixat en vandring med titeln ”Utan syn, utan hörsel –en vandring genom sinnenas värld”. Vi deltagare parades ihop, två och två, med
människor vi inte kände. Vi fick öronproppar, som jag kan tänka mig simulerar
en lätt/måttlig hörselnedsättning, samt en ögonbindel. Genom denna gick det att
skilja på ljus och mörker men inte mer än så. Vi ombads att inte prata under
ledsagningen.
Under en timma ungefär bestod min värld av en hand.
Denna hand visade mig vägen. Svängde handen, svängde jag.
Stannade handen, stannade jag. Handen visade mig vad som fanns att uppleva med
känseln, med doftsinnet. Handen visade mig tallriken och muggen. Jag hittade
min lussekatt men missade helt att det även låg en pepparkaka på tallriken.
Utan synen blir marken du går på så oändligt mycket mer
påtaglig, förändringar i underlaget, rötter, kottar, uppförslut och nerförslut.
Allt märker dina fötter. Ser du har din hjärna redan berättat för fötterna att ”nu
kommer du trampa i sand, så här känns det”. Nu ska dina fötter förmedla det
till din hjärna; ”oj, nu går du i sand. Vilken överraskning! Jasså, försvann
marken framför din fot. Som det kan bli!” Hjärnan är rätt trög på att förmedla
känselintryck jämfört med synintryck.
En hand. Min värld.
