Dags att arkivera ytterligare ett år

Tiden går snabbt när en har roligt påstås det.

Det här året måste ha varit oerhört roligt...

2015 var året då vi fattade ett av de svårare besluten vi fattat, det om vilket skola Henry kommer att börja på om ett par år. Listan med fördelar är milslång. Listan med nackdelar består av en punkt.

• Det är aplångt till Hässleholm

Nästan dagligen funderar jag över denna punkt, gör vi rätt som väljer att låta vårt barn kuska runt på de skånska vägarna i ur och skur? Hjärnan säger att vi utan tvekan gör helt rätt, hjärtat drar åt två håll. Hur vi än gör är det Henry som får leva med konsekvenserna. Dock, vi vill att han ska få lära sig teckenspråk, vi vill att han ska ha pedagoger som vet vad det handlar om, vi vill att han ska gå i en liten klass, vi vill att han ska få vänner han kan identifiera sig med, vi vill att han ska få en ljudmiljö som gör att utbildningen blir tillgänglig. Vi vill allt detta och det kan vi inte få på hemmaplan.

2015 var året då Henrys språkutveckling sköt iväg riktigt ordentligt. Talutveckligen är fantastisk tycker jag men även mer och mer tecken kommer in i språket, vi är långt ifrån att forma meningar på teckenspråk men teckenspråket finns alltid närvarande. Varje dag. Speciellt hos Henry.

Storasyster har börjat förskoleklass och är på god väg att knäcka läskoden, Henry kommer att knäcka den under 2016, det är jag övertygad om. För någon månad satt storasyster och jag på soffan och försökte ta oss igenom Max nalle, Henry satt bredvid men deltog inte aktivt. Vi kom till ordet vovve och bokstaverade oss igenom ordet:

Storasyster kämpade och kämpade utan att få ihop ljudningarna. Från Henry kommer "vovve!"

Handalfabetet är för övrigt räddningen för storasyster. Tecknet tillsammans med ljudningen gör att hon kopplar ihop den skriva bokstaven. Jag kan bokstavera långa ord för henne som hon sedan skriver på ett papper så nog är läsningen på god väg.

2015 var året då jag åter igen fajtades med Försäkringskassan om den eviga följetongen vårdbidrag. Förvaltningsrätten gav mig rätt men Försäkringskassan har överklagat till Kammarrätten. Någon gång i januari eller februari får jag reda på om Kammarrätten beviljar prövningstillstånd. Tiden får utvisa hur länge jag orkar bråka.

2015 var året då jag inte bara tänkt på Henrys framtid utan även reflekterat över den resa han och övriga familjen redan gjort. Jag är bra på att leva i nuet men en gnutta reflektion och retrospektion gör nuet skapare och och framtiden lite mindre skrämmande.

2015 var året då minstingen fyllde fyra år. År kantade av glädje, sorg, frustration, ilska, lärdomar, fördomar och erfarenheter men framför allt av kärlek. År som varit utvecklande och utmanande, frustrerande och skrämmande. 

Vad kommer 2016 att bjuda på? (förutom en långresa med hela familjen)